Du märker inte riktigt hur hungrig du är förrän du slutar gå. Du släpper din ryggsäck, sätter dig ner på en träbänk, och doften från köket blir plötsligt omöjlig att ignorera. Våta jackor hänger nära spisen, ryggsäckar samlas i hörnet, och rummet fylls med lågmälda samtal. Efter en lång dag av vandring i Österrike känns det bra att sitta stilla.
Att gå här handlar inte bara om avstånd eller höjd. Det handlar om dagens rytm. En stadig stigning, en tyst sträcka av stigen, sedan en enkel måltid som på något sätt smakar bättre än den borde. När vikten är borta från dina axlar och dina ben får vila, känns allt komplett. Du går, du äter, du vilar. Det brukar räcka för att se fram emot morgondagen.